nattliga tankar och illusioner
Vissa kvällar brukar jag och min kille ägna åt diverse djupa/mindre djupa frågor.
Igårkväll var det stora ämnet illusioner. Om att själva livet kan vara en illusion och därmed alla känslor, ex. kärlek. Att kärlek är en illusion, en vanföreställning som egentligen inte behövs, så varför finns den? finns vi? finns något alls?
Som alla andra djur borde det väl bara räcka för oss att fortplanta sig? Inte blanda in mer känslor i det hela, eller? det är ju ren logik, men vi kan inte leva så eftersom "kärlek" har blivit så inpräntat i alla
... och man säger ju att om man tror på något tillräcklgit starkt så finns det, hmm?
Varför har människor just utvecklats så mycket, och varför har vi begåvats med så många underbara/jobbiga känslor?
Jag önskar att jag kunde byta plats med min katt ett par dagar.
Hon verkar stortrivas med att ligga i nåns knä, putta på saker, äta, dricka, sova och gå på kattlådan. Ett skönt liv, de verkar iallafall ha kontroll på sina känslor de där djuren... men inte vi. o.O känslorna går berserk och ibland vet man inte ut eller in.
Nu ska jag nog inte förvirra mer.
men såna här nattliga samtal för tankenbanorna att gå igång.
/M
